Det går inte alltid jättebra. Det här ett sånt tillfälle. Eller en sån period snarare. Jag har gått hemma med diskbråck i lite mer än en månad, sitter, vilar, sitter. That's it. Märker hur jag blir tröttare och tröttare, sover mer och mer. Vaknar och undrar varför eftersom jag ändå inte har någonting att göra. I alla fall ingenting som jag vill eller kan göra. Bryr mig mindre och mindre om hur jag ser ut. Hur mitt hem ser ut. Vad jag äter. Att jag äter. Känner hur kroppen som är van att träna och röra på sig ändrar form och blir mjukare. Köket är full med gammal smutsig disk, diskmaskinen full med ren disk jag inte ens orkat ställa upp i skåpen. Jag lever på kaffe med mjölk och ett och annat digestivekex med smör och ost på nu när kaviaren var slut. Gjorde ett tappert försök att handla lite på väg hem från besöket hos kirurgen i går men köpet på 351,50 kr medgavs inte och jag hade slut på batterier i mobilen så jag kunde kolla hur mycket pengar jag hade kvar så jag kunde plocka bort några varor. Hemma är tvättkorgen överfull, badrummet luktar illa. Soffan som jag lever i symbios med är så full av ketchup och chokladfläckar att jag måste blunda när jag går förbi den för att inte drabbas av ångest. Vilket jag gör ändå så klart.
Golvet är täckt av damm och grus. Jag var två veckor sen med att skicka in min tidsrapport till jobbet vilket resulterar i senare utbetalning av lönen. Har ingen aning om vart mitt sjukintyg som måste kopieras och skickas in till tre olika instanser så jag kan få pengar av Försäkringskassan är, eller vart jag ska vända mig för att få hjälp med kopieringen. Jag tar inte mina mediciner. Jag saknar mitt barn och är samtidigt orolig för om jag kommer att kunna ta hand om henne ordentligt när hon är här. Jag känner mig otroligt ensam med samtidigt osocial. Folk som menar väl kommer med bra förslag på hur jag ska lösa olika situationer, jag känner mig överväldigad, sätter mig på tvären, gråter och lägger på luren. Jag saknar någon som fångar mig när jag faller. Som finns här för att hen själv vill och inte känner sig tvingad pga skuld eller blodsband. Offerkoftan är varm och gosig här där jag sitter och häckar på fjärde våningen som Rapunzel i diskbråckstornet. Gnäll gnäll, ynk ynk. Det här är ett sån där typiskt inlägg som man ska skriva och sen inte posta, men det skiter jag i för det här är det enda jag är kapabel att producera just nu.
Golvet är täckt av damm och grus. Jag var två veckor sen med att skicka in min tidsrapport till jobbet vilket resulterar i senare utbetalning av lönen. Har ingen aning om vart mitt sjukintyg som måste kopieras och skickas in till tre olika instanser så jag kan få pengar av Försäkringskassan är, eller vart jag ska vända mig för att få hjälp med kopieringen. Jag tar inte mina mediciner. Jag saknar mitt barn och är samtidigt orolig för om jag kommer att kunna ta hand om henne ordentligt när hon är här. Jag känner mig otroligt ensam med samtidigt osocial. Folk som menar väl kommer med bra förslag på hur jag ska lösa olika situationer, jag känner mig överväldigad, sätter mig på tvären, gråter och lägger på luren. Jag saknar någon som fångar mig när jag faller. Som finns här för att hen själv vill och inte känner sig tvingad pga skuld eller blodsband. Offerkoftan är varm och gosig här där jag sitter och häckar på fjärde våningen som Rapunzel i diskbråckstornet. Gnäll gnäll, ynk ynk. Det här är ett sån där typiskt inlägg som man ska skriva och sen inte posta, men det skiter jag i för det här är det enda jag är kapabel att producera just nu.
